Provrörsbefruktning (IVF)

Provrörsbefruktning (IVF – in vitro fertilization) har befäst sin ställning som den effektivaste fertilitetsbehandlingen under de senaste 30 åren. Provrörsbefruktningar kan användas vid så gott som alla infertilitetsproblem, vare sig orsaken finns hos mannen eller kvinnan.

Provrörsbefruktning används då sannolikheten för befruktning och graviditet med andra metoder är mycket liten.

Vid provrörsbefruktning främjas äggblåsornas tillväxt med subkutana injektioner av FSH, ett hypofyshormon som stimulerar äggblåsornas tillväxt. Vid provrörsbefruktning är syftet att få flera äggblåsor (5–15) att växa samtidigt i äggstockarna. Äggcellerna tas ut vid en follikelpunktion med hjälp av ultraljud. I ett laboratorium befruktas äggcellerna med tvättade spermier på en odlingsskål. De befruktade äggcellerna och embryona som utvecklas ur dem odlas i cellodlingsskåp i laboratoriet under noggrann övervakning ända tills de överförs till livmodern. Embryoöverföringen görs vanligen den andra eller tredje dagen efter att äggcellerna plockats ut. Av embryona väljer man ut ett eller högst två embryon som är bäst utvecklade och återför dem till livmodern. Återstående embryon av hög kvalitet fryses för eventuella senare behov. För att embryot bättre ska fästa sig vid livmoderväggen ges behandling med gulkroppshormon.

Cirka var fjärde embryoåterföring leder till barnfödsel. Om kvinnan är under 35 år gammal, behöver knappt hälften av paren endast en IVF behandling för att få barn.

Tidigare återfördes två eller tre embryon per gång, men i och med att resultaten har förbättrats har antalet embryon minskats. Numera återförs allt oftare endast ett embryo åt gången. Denna strategi har inte gett sämre behandlingsresultat, men den har effektivt minskat andelen tvillinggraviditeter, som medför den största enskilda riskfaktorn med tanke på det nyfödda barnets hälsa.